Livingit like Lisa

Herregud, vilken natt! Och inte på det där roliga jag-festade-hela-natten sättet. Nej, nej, på det mindre roliga grannarna-hade-fest-spelade-skitmusik-och-hade-en-jäkla-brasa-så-det-luktade-rök-överallt sättet.

Jag är verkligen inte den som mindar att någon har fest, I'm all for it, men när man spelar skitpop från 80-talet så blir jag lite matt. Hört talas om lite bättre musik? Lite nyare, lite bättre vore kanske något att säga till de grabbarna. Hade inte heller något emot brasan i början, sen insåg jag att det luktade som i (vad jag tror) en tunna där man röker fisk i hela lägenheten och min positiva inställning mot brasan sjönk.
På något sätt lyckades jag ändå somna, men det var ingen mysig restfull sömn, nej det var en extremt obehaglig sömn med massa mardrömmar om sjunkade fartyg och mördare. Konstigt att jag vaknade och kände mig tröttare än när jag somnade?

Mitt mål för dagen var att baka lussebullar, så jag begav mig mer eller mindre motiverat iväg till Totally Swedish för att köpa essentials som jäst och kesella. Saffran stod såklart också på listan, men efter att ha kajkat runt i sju olika butiker såg jag mig besegrad. Ingen saffran=inga lussebullar=ledsen tjej. Var dock kanske lika bra för jag la mig i sängen för någon timme sedan och vaknade till med ett ryck alldeles nyss. Somande alltså, var nog vad jag behövde! Känner mig inte heller så pigg trött, fryser, ont i halsen och huvudet.
Nån sa att man inte kan vara på topp jämt, det är precis så det är!

Nu blev det sånt där dåligt bloggande igen. Jag lovar och lovar att det ska bli bättre, men det blir det inte. Tokigt. Kanske kan få lite överseende med att det bara var en dag den här gången.

I torsdags var vi iallafall ut på Elk. Det var kalas kul och som vanligt drack jag mycket mer än alla andra. Eller, nej, jag ljuger, inte mycket mer, men betydligt snabbare, så jag hade en kul kväll. Vaknade i fredags morse och vågade inte röra mig. Med tanke på allt jag hällt i mig kvällen innan borde jag förberedda mig på världens bakfylla, men vet ni vad? Den kom aldrig. Jag mådde oförskämt bra och var pepp hela dagen.
Det slutade med ännu en utgång, Walkabouten i Sheperds bush den här gång. Det är kul där också, men musiken suger hårt ibland. Då får Elk fler popcorn för musiken. Spriten är däremot billig på Walkabouten så det uppväger kanske den ibland dåliga musiken.

Åkte hem med en sjukt snäll taxichaufför. Jag erbjöd mig att gå från parallell gatan till min gata eftersom det var enkelriktat där han ville köra in, men nej, det fick jag inte. Han ville inte att miss skulle vara ute och gå ensam i mörkret. (Måste tillägga att jag nästan jämt går därifrån om jag åker buss eller tube). Han stoppade taxametern iallafall och körde runt. Känns ju helt okej när man blir framkörd till porten.

Nu är jag lite kluven på vad jag ska göra. Åka till Ikea, ta en promenad i Regents park elller åka nånstans och kolla lite julklappar?
Ja, ut genom dörren ska jag iallafall!

På sistone har jag börjat tänka väldigt mycket på en del av mitt liv som jag lämnade för några år sedan. Jag drömmer om det på nätterna och det är speciellt några människor som sticker ut. Och jag måste erkänna att jag saknar en del av människorna, men jag ångrar inte att jag gick vidare.
Däremot hade jag kunnat göra det på ett snyggare sätt. Som det blev nu så vände jag det bara ryggen och gick, såg aldrig tillbaka och lämnade allt som hade med det att göra bakom mig. Det var den största delen av mitt liv under nästan 10 år och jag gick bara iväg.
Situationen var ohållbar, jag hade inte kunnat stanna kvar. Det hade lett till något mycket fulare än vad det blev. Det var så mycket som förändrades, människor visade sidor jag inte tyckte om, det kom in människor i viktiga delar som inte hade där att göra. Det var min fristad, där jag var lycklig, men det höll på att bli något som gjorde ont att åka till. Det fungerade inte längre.

Allt var såklart inte fult och tråkigt, och jag vet att de flesta inte förstår. De flesta ser på mig som en svikare, något elakt. Det roliga är att dom säger att alla är välkomna, men jag kommer aldrig kunna komma tillbaka, inte ens om jag ville. För man får bara vara med så länge man accepterar vad som är. Man får inte gå vidare, ta ny steg, försöka utvecklas. Det är inte okej. Jag kan förstå det från alla unga, alla jag stod nära, som inte förstår. Men när jag får höra att flera människor jag beundrade och såg upp till har pratat så mycket skit bakom min rygg är det bara ett ytterligare tecken på att det är något fel och att mitt beslut var rätt. Det är som att allt jobb jag la ner inte fanns längre, som att det inte alls var jag som såg till att så mycket hände som aldrig skulle hänt utan mig. Det räknades inte, för jag gick därifrån. Det fick man inte göra. Många av de jag lämnade var några av de människor jag brydde mig mest om i världen, men ingen gjorde ens en ansträngning att hålla kontakt. Alla utom en och det är jag lycklig för. Jag kan inte påstå att jag själv gjorde så mycket för att hålla kontakten och sen var det försent.

Det enda jag vet är att jag inte är samma människa som då, jag gick vidare och fick chanser jag aldrig skulle fått om jag stannat. Jag har lyckats med så mycket som aldrig hade hänt om jag inte vänt mig om och aldrig tittat tillbaka den där hösten för några år sedan. Jag har fått blivit del av något fungerande, något bra. Jag har träffat vänner som jag aldrig skulle träffat annars.

Så i det stora hela var det förmodligen det bästa beslut jag kunnat ta och jag ängrar det inte. Det jag ångrar är hur det gjordes och nu när allt har kommit i kapp känns det som jag missade något. Jag skulle behöva ett avslut. Ettt riktigt avslut. Ett avslut är vad jag önskar mig mest av allt, men det kommer jag aldrig få. För att i verkligheten är det inte öppet för alla, det är inte alla som är välkomna. Allt för att dom inte förstår och det är lättare att skylla allt på mig istället för att försöka förstå att det inte fungerade längre för mig. Det var inte rätt plats för mig.

Jag kommer aldrig kunna prata med den enda personen som jag verkligen ångrar att jag lämnade bakom mig. Den enda personen som jag verkligen älskade. Ibland funderar jag på att höra av mig, men vad skulle jag säga? Kan jag höra av mig till den personen, utan att den andra, den som förstörde allt för mig, den som en gång sa att de inte skulle klara sig utan mig, den som gjorde allt den kunde för att trycka ner mig när den kände sig hotad av mig, ser, får veta eller helt enkelt ser till att det jag vill ha sagt aldrig kommer fram. Jag vet inte. Det är det enda jag verkligen ångrar, jag vet inte ens vad jag skulle säga om jag fick chansen.

Förlåt, jag saknar dig, hata mig inte.

Igår skulle jag och passa min lilla kompis igen. Var ute i god tid precis som vanligt för att det ska klaffa med bussen från Victoria som inte går överdrivet ofta. Kommer dit så jag har cirka 40 min att ta mig från Victoria till Battersea och ställer mig och väntar på bussen.
När jag kom upp ur tuben så såg jag att det var fullt med blåljus, poliser, brandmän och ambulanser, men det var inget jag refkleterade mycket över just då. Men, efter att ha väntat på bussen i närmare 30 min inser jag att den inte kommer och när jag tittar närmare inser jag att hela Buckingham palace road är avspärrad och det är precis där bussen går.
Jaha, inte jättegrejt. Ringer chefen och försöker komma på ett sätt att ta mig dit. Går in på statrionen och försöker ta mig ut nånannastans, nix, alla utgångar mot det hållet är avstängda. D
Lösningen blev till slut en taxi som fick trixa sig runt på en massa bakgator. Komplicerat det ska vara ibland.

Tydligen var det en gasläcka som var ganska allvarlig, så jag är egentligen ganska tacksam att jag inte fick röra mig där.

Oki, jag erkänner, jag är dålig på att blogga ibland. Men, det är mest för att ibland är jag så fruktansvärt trött när jag kommer hem att jag knappt orkar sätta igång datorn. Måste dock berätta om i tisdagskväll. Härligt var det.

Lina, Becca och jag var på ett skojigt event på Fortum and Mason. Lina jobbar ju där och det gör även henns kille och på hans våning hade dom ett litet event som vi fick komma på. Champange, cocktails, choklad (inte för mig, men för alla andra), spännande risotto, nån gelegrej, bellinis och massa annat gott. Inte nog med det; vi fick handmassage, hudanalys och jag fick en nackmassage också. Konstaterande från alla masserande människor: Du är väldigt stel kvinna, kom och träffa oss igen. Haha, jaaaaa, lite stel är jag allt.
Fanns även möjlighet att få frisyren fixad och att bli sminkad, men eftersom både Lina och jag var sminkade och Becca aldrig sminkar sig skippade vi det. Vi hade det rätt bra ändå.
När det var slut där drog vi vidare till nån pub och kollade lite halvt på Sverige-England matchen. Eller, Becca kollade, jag och Lina (som hade druckit liiiiiite mer champange än Becca) var lite mer på G och pratade ihjäl några stackars människor istället. Jag förstår att dom gick hem.

Det bästa var att jag fick använda mina superfina skor och jag köpte till Mats och Annelis bröllop! Det sämsta var att jag märkte att dom var förstora.

Allt som allt en galet kul kväll!

Snopet det kändes när man kom till skolan vid lunchtid och det bara strömmade ut folk ur skolan. Mitt i allt stod en man med megafon och gastade saker som ingen hörde. Det hördes ett larm och till och från kom det skumma rökliknande dofter. Jaha, brinner det eller är det övning? Det verkade inte som att någon egentligen kunde svara på detta. Stod där och väntade ett bra tåg och helt plötsligt ber megafonmannen oss att röra oss ner mot kyrkan i Marylebone. Hinner inte ens gå 20 meter innan det helt plötsligt är annat ljud i skällan och i en handvändning fick vi komma in igen.

Lustigt kändes det!

Ibland har folk lite för mycket fritid. Sitter i skolan i fredags och jobbar på ett grupparbete. Helt plötsligt får Victor upp flera artiklar om att the preseident och en av vice presidents för Student union är terrorister och extremister. Herregud, säger jag bara att folk orkar.
Efter att de hade haft sitt val i våras skrevs det massa atriklar i flera riktiga tidingar om att det var oroliga att University of Westminster skulle tas över av terrorister. Nu är jag inte insatt, men jag tror jag aldrig ens sett de här grabbarna och det krävs nog ett jäkla jobba och infiltrera och ta över fem olika campus. Nu ska jag väl inte utgå från att dessa killar är oambitiös och inte har drivet att ta över, men jag känner inte att det är särskilt sannolikt.

Vi har fått feedback på vårt första arbete. Jag gjorde grymt bra resultat på det här arbetet och slutade totalt med rapport, test och närvaro på över 70%. Här är 70% grymt bra. Det är en 1st som det heter och det är inte många första årselever som överhuvudtaget kommer i närheten av en 1st.
Nu kanske ni därhemma sitter och tänker "Shit, va bra", "Bra jobbat " och andra positiva tankar. Och, ja, det gör ni absolut rätt i. Det var bra, men det första problemet räknades inte!! Vi skulle bara komma in i tänket. Känns ju sådär att mitt grymma resultat inte är värt ett dugg.
Men, jag deppar inte för det. Gjorde jag bra ifrån mig en gång kan jag göra bra ifrån mig nästa gång!

Dagens I-landsproblem

Jag måste sluta läsa en persons blogg. Jag blir bara arg och irriterad varje gång jag läst den, men ändå ska jag envisas med att läsa, gång på gång. För varje uttalande den här personen kommer med stärks bilden av en lite bortskämd person med ingen som helst verklighetsförankring. Personen lever i en värld där de egna behoven går före allt annat och om något förändras för den stora massa så det inte passar personen tar denne detta som en personlig förolämpling. Onödogt att bli upprörd varje gång jag läser denna blogg.

Sen har vi en annan blogg, där blir jag inte så arg, utan snarare förundrad. Denna person har en utbildning inomt ett område som personens blogg handlar om. Trotts denna högskoleutbildning förvånas jag gång på gång över personens mer eller mindre dåligt underbygda uttalande. Att personen sedan har överdrivna förväntningar på vissa saker är också roligt. Perosnen verkar inte se det som andra ser när man tittar på samma saker. Så tokigt det kan bli ibland.

Sist har vi den tredje bloggen jag har problem med. Det är en blogg som delas av två personer, vilket är en bra ide. Problemet är bara att dessa två inte kompleterar varandra på något sätt. Den ena personen skriver rolig inlägg, fulla med insikter, humor och bra tips. Det finns värme i dessa inlägg och man känner att man kan komma nära skribenten. Person nummer två är däremot fruktansvärt dålig på att uttrycka sig i skrift. Stavfelen hopar sig, inläggen ger en uppfattning om att denna person tycker den är lite mer än alla andra. Det ska vara lite lyxigare, litte finare. Känslan är kall och det finns inget som engagerar alls i inläggen. Fruktansvärt tråkigt på en annars bra blogg.

Igår var jag så trött att jag ahde kunnat gå och lägga mig klockan 5. Det gjorde jag såklart inte och såhär i efterhand känns det som ett dumt beslut. Jag låg i min säng hela kvällen och kollade på serier. När jag väl tittat klart på alla var klockan 10 ungefär och då, efter en hel dag som en zombie, var jag hur pigg som helst. Bra jobbat liksom. Kollade på Hotell Rwanda då, tänkte att lite känslostromar skulle få mig att bli trött, men icke. Trotts att jag grät som jag vet inte vad hjälpte det inte mot piggheten. När klockan var närmare 1.30 släckte jag faktiskt lampan och fick några timmar orolig sömn. Tokigt det kan bli!

Nu ska jag klä på mig och åka till Lina, pannkakor på G :)

Hjälp! Världen har rubbats. För första gången sedan jag började universitetet känns det inte som slöseri med tid att gå på PPDT. Det trodde jag aldrig skulle ske. Inte för att jag lyssnar jättenoga, men jag känner inte samma hopplösa känsla av meningslöshet.
Är det jag som har förändrats eller har hon insett att hon varit totalt oinspirerande? Vem vet? Inte jag.

Ikväll är det premiär för Zumba. Jag känner mig peppade, men lite orolig också. Med tanke på min totala brist på koordination är det stor chans att jag kommer fälla någon eller kanske fälla mig själv. Jag hoppas på att hamna långt bak i ett hörn med en väldigt säker Zumbadansare framför mig som jag kan synka mig med. Kul ska det bli iallafall! Ska bli super roligt att börja träna igen! Jag saknar att röra på mig. Om inte Zumba är min grej får jag hitta något annat att göra.

Någon som har förslag på roliga träningsklasser eller liknande?

Oj, jag blev stoppad av en tjej efter min marketing föreläsning imorse. Hon hade sett att jag kollat på hästsajter (Ja, busigt av mig att göra det på föreläsningarna, jag vet) och vill prata hästar och så tyckte hon Ponti var fin. Haha, klart hon är, men jag blev lite chokad över att nån helt random kommer och ska prata häst med mig. Kul, men lite udda.

Igår var det utgång som gällde, även om det var en tidig hemgång för mig. Var hemma innan 12. Börja tidigt, sluta tidigt funkar finfint i den här staden.

Det som gör mig galen är allt hårpillande! Jag AVSKYR när folk tar på mitt hår! Det är inte okej och jag gillar det inte, men här är det som att folk dras till det. Har dom aldrig träffat en blondin tidigare?! Det är frukstansvärt frustrerande. Det ska pillas, kännas, smekas, klappas och allt vad man nu kan göra. Och är det inte håret är dom någon annanstans och pillar. Man kan bli galen för mindre.

Kanske ska börja gå runt med en skylt: PLease, don't touch my hair

Kollade på Greys anatomy idag och helt plötsligt slog någonting mig. Patrick Dempseys (aka McDreamy) hår! Har ni kollat ordentligt på det nån gång?! Det ser ut som något eget liv. Det är ju nästan perfekt. Och så långt, men ändå stående. Jag förstår inte hur han får till det! Att han är sjukt snygg är också en bra anledning till att titta på honom.

Bonefire night ikväll och vad gör jag? Sitter hemma och tycker synd om mig själv. Nej, nu ljuger jag. Jag tycker inte synd om mig, men jag hade gärna orkat ge mig ut och gjort nått. Hela den här veckan har varit lite skum med mitt mående.
Jag har haft chansen att sova ut ordentligt, men är tröttare än på länge. Kroppen känns tung och klumpig. Jag har ont i halsen och mår illa. Idag när jag var ute och spatserade kände jag mig lite borta och blev tvungen att åka hem. Hur bra är det på en skala? Känns ju sådär.

Tur att man har snälla vänner iallafall. Becca kommer hit och håller mig sällskap. Filmmys och pizza. Låter som en bra idé!

Tacka veta jag online resultat. Jag kan följa dressyr-SM utan att behöva vara där! Yey!

Min jullängtan blev för mycket så idag tog jag mig till den svenska affären i Marylebone för att köpa julmust. Jippi! Den ska avnjutas tillsammans med en bra film och massa mys. Som ni ser blev det lite annat också.

Måste ju visa bilder på min ny kompis som jag hängde med för några helger sedan. Helt underbar!

Jag bloggande inte igår. Jag vet faktiskt inte vart dagen tog vägen . Jag låg i sängen alldeles för länge, sen åkte jag och jobbade. Kom hem, käkade, träffade vår landlord för första gången, pratade lite i telefon och helt plötsligt var klockan 22.30. Vart tog tiden vägen liksom?

Imorse ville jag INTE gå upp. Det var vamt, mysigt och underbart att burra ihop mig under täcket. Men, eftersom jag ska träffa några i skolan nu vid ett var jag ju tvungen att gå upp. Skulle vara duktig och åka tidigt och fixa det sista med min essay plan, men så blev det inte. Glömde en grej hemma, så halvägs till skolan fick jag hoppa av och åka tillbaka. Haha. Tyspiskt mig.


Nu är jag iallafall här och har gjort lite jobb som jag borde. Nu väntar jag bara på grabbarna ska dyka upp.

Oho, idag tänds julbelysningen här! Jag är så excited! Julen kan ju vara det bästa med hela året! Jag har säkert tjatat om det här 100 gånger tidigare, men nu är det ju ännu närmare.
Det finns så himla mycket mysiga saker att göra här runt jul också. Allt från mysiga julkonserter till att besöka Winterwonderland i Hyde Park (som jag verkligen tänker besöka)!
Och man får baka och bara mysa och pynta! Jag är lycklig!

Drömde en grymt läskig och verklig mardröm i natt. Vaknade med en fruktansvät obehaglig känsla. Aldrig haft en sån känsla tidigare.
Jag var på en dåligt upplyst gata på väg till affären. Varför jag skulle gå till affären mitt i natten får stå för drömmen. På väg ser jag tre män komma emot mig och jag fick en konstig känsla. Så jag bestämde mig för att jag skulle ringa någon, men innan jag hinner så långt känner jag hur dom tar tag i mig. Ett litet tag blir allt svart och sen vaknar jag.

Fruktansvärt obehagligt för alla känslor kändes så verkliga. Jag kände verkligen rädslan och smärtan. Har aldrig haft en sån här dröm förut. Känns ju sådär.

Jag tror jag är klar. Det känns lite konstigt. Det känns som att det gick för lätt. Det känns som att jag gjort något fel. Tänk om jag har gjort något fel?
Som tur är ska det inte lämnas in förrns på torsdag, så jag har tid på mig att ändra och fixa och trixa.
Men, det känns rätt och det verkar jättekonstigt att jag hetsat så mycket om det här i onödan.