Livingit like Lisa

På sistone har jag börjat tänka väldigt mycket på en del av mitt liv som jag lämnade för några år sedan. Jag drömmer om det på nätterna och det är speciellt några människor som sticker ut. Och jag måste erkänna att jag saknar en del av människorna, men jag ångrar inte att jag gick vidare.
Däremot hade jag kunnat göra det på ett snyggare sätt. Som det blev nu så vände jag det bara ryggen och gick, såg aldrig tillbaka och lämnade allt som hade med det att göra bakom mig. Det var den största delen av mitt liv under nästan 10 år och jag gick bara iväg.
Situationen var ohållbar, jag hade inte kunnat stanna kvar. Det hade lett till något mycket fulare än vad det blev. Det var så mycket som förändrades, människor visade sidor jag inte tyckte om, det kom in människor i viktiga delar som inte hade där att göra. Det var min fristad, där jag var lycklig, men det höll på att bli något som gjorde ont att åka till. Det fungerade inte längre.

Allt var såklart inte fult och tråkigt, och jag vet att de flesta inte förstår. De flesta ser på mig som en svikare, något elakt. Det roliga är att dom säger att alla är välkomna, men jag kommer aldrig kunna komma tillbaka, inte ens om jag ville. För man får bara vara med så länge man accepterar vad som är. Man får inte gå vidare, ta ny steg, försöka utvecklas. Det är inte okej. Jag kan förstå det från alla unga, alla jag stod nära, som inte förstår. Men när jag får höra att flera människor jag beundrade och såg upp till har pratat så mycket skit bakom min rygg är det bara ett ytterligare tecken på att det är något fel och att mitt beslut var rätt. Det är som att allt jobb jag la ner inte fanns längre, som att det inte alls var jag som såg till att så mycket hände som aldrig skulle hänt utan mig. Det räknades inte, för jag gick därifrån. Det fick man inte göra. Många av de jag lämnade var några av de människor jag brydde mig mest om i världen, men ingen gjorde ens en ansträngning att hålla kontakt. Alla utom en och det är jag lycklig för. Jag kan inte påstå att jag själv gjorde så mycket för att hålla kontakten och sen var det försent.

Det enda jag vet är att jag inte är samma människa som då, jag gick vidare och fick chanser jag aldrig skulle fått om jag stannat. Jag har lyckats med så mycket som aldrig hade hänt om jag inte vänt mig om och aldrig tittat tillbaka den där hösten för några år sedan. Jag har fått blivit del av något fungerande, något bra. Jag har träffat vänner som jag aldrig skulle träffat annars.

Så i det stora hela var det förmodligen det bästa beslut jag kunnat ta och jag ängrar det inte. Det jag ångrar är hur det gjordes och nu när allt har kommit i kapp känns det som jag missade något. Jag skulle behöva ett avslut. Ettt riktigt avslut. Ett avslut är vad jag önskar mig mest av allt, men det kommer jag aldrig få. För att i verkligheten är det inte öppet för alla, det är inte alla som är välkomna. Allt för att dom inte förstår och det är lättare att skylla allt på mig istället för att försöka förstå att det inte fungerade längre för mig. Det var inte rätt plats för mig.

Jag kommer aldrig kunna prata med den enda personen som jag verkligen ångrar att jag lämnade bakom mig. Den enda personen som jag verkligen älskade. Ibland funderar jag på att höra av mig, men vad skulle jag säga? Kan jag höra av mig till den personen, utan att den andra, den som förstörde allt för mig, den som en gång sa att de inte skulle klara sig utan mig, den som gjorde allt den kunde för att trycka ner mig när den kände sig hotad av mig, ser, får veta eller helt enkelt ser till att det jag vill ha sagt aldrig kommer fram. Jag vet inte. Det är det enda jag verkligen ångrar, jag vet inte ens vad jag skulle säga om jag fick chansen.

Förlåt, jag saknar dig, hata mig inte.