Livingit like Lisa

När jag fick veta att jag skulle ta hem Shelly var min första tanke att jag skulle köpa en dressyrsadel. För ska man rida dressyr behöver man såklart en dressyrsadel.

Jag tänkte snabbt om när jag såg vad det faktiskt var som kom hem till mig. Pringlan är omusklad och taning som bara den. Förhoppningsvis kommer hon muskla på sig och växa lite ganska snabbt och då kommer vi behöva byta sadel igen.

Att lägga pengar på en sadel i det här läget är alltså inte det smartaste och jag fick dessutom låna sadel av jobbet om jag hittade någon som passade. Provade massa sadlar, men ingen föll mig direkt i smaken. För liten, för stor, för trång, för vid, för hög i bak, för låg i bak och så vidare. Hittade en som jag tyckte låg ok och jag red i den några gånger. Tyvärr kände jag inte att jag kom i någon bra position i den, men vad skulle jag göra.

Då sa en av mina kollegor att jag kunde få prova sadeln hon hade till sin häst när han också var bäbis. Den låg mycket bättre och jag kom i en mycket bättre position, så jag fick köpa den för en spottstyver. Dessutom rörde hon sig mycket, mycket bättre. Hon är ju väldigt rörlig naturligt, men nu var det helt annorlunda. Den enda nackdelen är egentligen att den är brun och jag är ju en tjej som vill ha svart utrustning, men vad spelar det för roll i dagsläget?

 

Känns verkligen som en bra lösning, att ha en liten slit och släp lösning tills det att muskler har kommit och det finns något att lägga en sadel på. Jag tänkte att i början på nästan år kan det vara läge att börja se sig om efter något lite mer ambitiöst i sadelväg.