Livingit like Lisa

USCH! Idag hände något verkligt läskigt!

Jag longerade Mazda på banan helt vanligt. Har aldrig varit några problem och hon har ju funkat kalas i den. Gick jätte, jättebra och jag skulle precis avsluta när det händer.
En helikopter kommer och Mazda tokslänger sig bakåt, går igenom staketet mitt på kortsidan och ramlar på rumpan, men kommer upp. Så fort hon är uppe blir hon ännu mer hysterisk och slänger sig bakåt igen, gång på gång, bort mot staketet mitt på långsidan. Det enda jag gör är att jag släpper henne för att hon ska lugna sig. Någonstans innan slår hon över på rygg och huvudet åker in under staketet. Hon dör nu är min enda tanke. Vad ska jag göra? Hon har brutit nacken! På något sätt lyckas hon få lös huvudet, men eftersom hon är inspänd kommer hon inte upp. Tack och lov reagerar hon med att bli helt slapp och bara ligga stilla. Jag har ett underligt lugn, chock förmodligen, går fram och knäpper loss bettet . Min tanke var att trycket skulle släppa om jag få bettet ur munnen på henne, men hon ligger så tugnt på sidan att jag inte kan lirka ur bettet. Knäpper upp ena inspänningen och hoppas att det ska funka. Någonstans där inser jag att jag behöver hjälp. Springer mot stallet för att hämta Johanna och hoppas i mitt stilla sinne att hon ska komma farande efter mig. Johanna inser ganska snabbt att det är allvar och kommer direkt. Mirra kommer också och Robert. Vi inser att vi måste skära av inspänningen på sidan hon ligger på för att hon ska kunna komma upp. Iväg och hämta kniv och Robert får av linan och Mazda är upp direkt.
TACK OCH LOV ATT HON LEVER! Det går på repitition i mitt huvud. Någon minut efter att hon är upp brister det för mig. Tårarna bara sprutar och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Pussa och klappa är det enda jag kan göra. När jag sansat mig lite springer vi med henne och det syns igenting. Promenerar med Johanna ner till henne med Mazda för att hon ska få skritta ordentligt och väl nere hos Johanna och Henke får hon komma in och beta på deras gård.
Hon var så himla duktig hela tiden! Lugn när vi behövde hjälpa henne, lugn när hon kom upp, lugnt när jag gick iväg från flocken med henne, lugn nere när hon betade. När jag väl släppte henne tänkte jag att hon skulle brassa iväg, men hon tittade på mig och Henke och började gå uppåt med en fräsch, taktfast skritt. Hon fick inte en skråma! När hon gick igenom staketet var jag övertygad om att hon skulle få in en bit i kroppen eller liknande, men INGENTING! Jag har känt igenom hela hästaen och hon är inte ens varm.

Jag är fortfarande upprörd. Har inte gjort någonting sen det hände och tänker inte göra nått heller. Det gör ont i hjärtat och jag smågråter. Det enda jag kan tänka på är vilken enorm änglavakt hon hade och jag är så lycklig att det gick bra!

Älskade, älskade lilla häst!