Livingit like Lisa

Imorse vaknade jag och mådde fortfarande dåligt efter gårdagen. USCH! Kan bara tänka på vad som kunde hänt. Tänk om jag slutat lite tidigare. Massa tänk om hela tiden. Mår illa och har ont i magen och känner att tårarna är nära så fort jag inte gör något.
Eftersom jag är sjukt orolig att Mazda ska ha gjort sig illa tog jag in henne direkt imorse. Borsta, rykta, tvätta brunstben och svans, massera med liniment, smörja in alla gamla sår. Ja, en ordentligt myskur helt enkelt. Insåg också att jag missat ett sår hon fick igår. På höger fram nere på skenan har hon ett långt, men inte djupt sår. Var så fokuserad igår på rumpan eftersom jag trodde hon skulle ha stora staketbitar utstickande att jag tydligen inte kollade ordentligt på frambenen. Med tanke på hur det kunde gått är den här rispan verkligen helt okej.
Ingen värmen, ingen svullnad, ingen ömhet eller något. Tack och lov! Klämt över hela hästen!

När man står där och myser och pratar med hästen glömmer man bort alla hemska känslor och man börjar må bra igen. Det är så härligt att ha nån att prata med och pyssla med, någon som lyssnar och någon som bara njuter av uppmärksamheten. Under den timmen vi var i stallet var allting bra, men i samma stund jag vände mig om efter att ha släppt henne i hagen kom alla läskiga känslor tillbaka. Det kommer nog ta några dagar innan jag smälter det här och jag måste inse att jag ska vara tacksam för hur bra det faktiskt gick!