Livingit like Lisa

Nej, jag tar tillbaka rubriken, med förutsättningarna jag fick gjorde jag verkligen det bästa jag kunde. Det ändrar ändå inte faktumet att jag kände mig som den värsta nybörjaren rent ridtekniskt.

Igår var det som vanligt dags för ridning. Jag fick den stora äran att rida Kasper, en helt enorm (i mina ögon) häst på cirka 175 cm. När man tittade på honom såg han ut som en trevlig typ som borde röra sig bra. Om han rör sig bra är för mig fortfarande ett mysterium. Hade än en gång en ny instruktör, kommer inte ihåg namnet. Helt ok, men ingen Angie eller Doriel eller den bra jag hade i onsdags som jag inte heller minns namnet på.
Hoppade iallafall upp och började skritta fram. Vi rörde väl oss framåt med en hastighet av ungefär 10 m per timme kändes det som. Vi kom ingenstans! Det fanns absolut noll bjudning hos farbror Kasper.
Efter en snabb konsultation med instruktören fick jag veta att man skulle ha handen långt, långt, långt framför sig, helst glappande tyglar och man fick sparka. Det gjorde inget om det inte så fint ut. Eh, jaha, okej, ja, och så fick man ju använda spöt också om man behövde.
Det vara bara ett litet problem. Använde du skänkeln (oavsett om du använde den normalt eller sparkade som den värsta nybörjaren) så kände man direkt hur han la i backen. Det kom ingen bjudning. La man till spöt saktade han antingen ner eller stannade och surkickade mot det. Jag har glömt säg att all drivning möttes av öron strykna bakåt och en grymtning som lät som att jag bad honom hoppa till månen eller liknande.
Uppmärksamma att vi än så länge bara skrittar, med händerna i princip framme vid öronen, hängande tyglar och skänklar som sparkar var femte meter.
När det väl var dags för trav vara det samma visa som gällde med hand, tygel och skänkel. Det var bara det att han travde i princip långsammare än han skrittade. Kul. Det fanns inte ens en möjlighet att hitta en lättridningstakt. Jaha, travade några varv och sen fick jag veta att det är mer eller mindre meningslöst att trava fram den här hästen. Övergångar skritt-galopp var det som gällde. Jippi, tänkte jag, nu kommer jag få sparka fram honom i galopp. Här är faktiskt enda gången på hela passet han förvånade mig. Han tog galoppen väldigt trevligt för skänkeln (för att vara en häst utan bjudning) och höll den relativt bra även om man var tvungen att rida för kung och fosterland.
Själva övningen för dagen var rakriktning, red innanför spåret och skulle hålla dom raka. Funkade ok i skritt, vi hade hittat lite mer bjudning och han vände fint för hjälperna. Sen var det såklart dags för trav, men nej, inte för min del. jag skulle fortsätta med mina galopp-skritt-galopp övergångar, men fortfarande jobba rakriktningen. Så det var det jag ägnade mig åt under en timme igår, skritt-galopp-skritt-galopp-skritt-galopp-skritt-galopp-skritt-galopp-skritt-galopp i det oändliga. När vi skrittade av så skrittade han faktiskt igenom hela kroppen och med lite tyck framåt, så resultat gav det ju.

Visst är det nyttigt att rida olika typer av hästar och jag var väl inte direkt missnöjd eftersom det faktiskt märktes skillnad under timmens gång. Det jag däremot inte tycker var så bra är själva "flängridandet", jag är inte så stark i min sits att jag drar nytta av att rida en häst på det här sättet. Idagläget är det endast mig själv jag vill jobba med, eftersom så fort jag kommer rätt, så får jag också med mig hästen, men jag är svag i mina muskler (oj, vilken överraskning) och tappar lätt den bra positionen.