Hela den här ridsportdebatten
Nu har även jag sett Kvällsöppetdebatten om ridsport (tack TV4 play) och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Allt kommer ju egentligen ner till personliga åsikter. Jag vet inte omjag tycker att Mathias Månsson (hockey) var rätt person att ställa mot två hästsportare. Han representerar hockeyn och självklart vill han alltid att hockeyn ska gå före ridsporten. Det säger väl sig självt? Man vill väl att ens egen sport alltid ska gå före andra? I mina ögon hade det bästa varit att någon ur svenska folket utan sporttillhörighet fått stå där och debattera. En sådan person hade kunnat vara mer objektiv och speglat människor i hemmen bättre.
Lasse Anrell är ju däremot inte dummare än att inte inse när han fått en stor del av befolkningen emot sig. Helt plötsligt är det ett helt annat ljud i skällan och jag undrar hur ärlig den här vändningen egentligen är.
Peder Fredricson slog däremot huvudet på spiken när han tog upp att en bra spelare i ett lag aldrig har en chans utan andra bra spelare runt omkring sig. Precis det här argumenterade jag för med min pappa för nästan en vecka sedan. För det är där det största felet ligger tror jag. Motståndarna glömmer laget och ser bara spelaren. Om man ska driva det ännu längre kan man gå så långt som att säga att individuella prestationer egentligen är de som räknas eller prestationer i sporter där det inte behövs några hjälpmedel (som simning, löpning och liknande). Detta är absolut inte min åsikt, men ska man följa vissa tankegångar fullt ut är det där man hamnar.
Jag tycker bara hela den här disskusionen är löjlig i sig. Det finns folk som gillar ridning, det finns folk som gillar fotboll och sen finns det folk som gillar orientering. Oavsett vad man väljer att utöva måste man kunna respektera andras sporter och inte bli rabiat varje gång ens egen sport missar en framgång.
Det är det som fattas, respekt för varandra! Och det är där sportjournalister har ett ansvar.
Lasse Anrell är ju däremot inte dummare än att inte inse när han fått en stor del av befolkningen emot sig. Helt plötsligt är det ett helt annat ljud i skällan och jag undrar hur ärlig den här vändningen egentligen är.
Peder Fredricson slog däremot huvudet på spiken när han tog upp att en bra spelare i ett lag aldrig har en chans utan andra bra spelare runt omkring sig. Precis det här argumenterade jag för med min pappa för nästan en vecka sedan. För det är där det största felet ligger tror jag. Motståndarna glömmer laget och ser bara spelaren. Om man ska driva det ännu längre kan man gå så långt som att säga att individuella prestationer egentligen är de som räknas eller prestationer i sporter där det inte behövs några hjälpmedel (som simning, löpning och liknande). Detta är absolut inte min åsikt, men ska man följa vissa tankegångar fullt ut är det där man hamnar.
Jag tycker bara hela den här disskusionen är löjlig i sig. Det finns folk som gillar ridning, det finns folk som gillar fotboll och sen finns det folk som gillar orientering. Oavsett vad man väljer att utöva måste man kunna respektera andras sporter och inte bli rabiat varje gång ens egen sport missar en framgång.
Det är det som fattas, respekt för varandra! Och det är där sportjournalister har ett ansvar.
Kommentarer
Trackback