Livingit like Lisa

Något som jag inte riktigt visste tidigare är att jag är extremt känslig för blod. Jo, jag tyckte alltid det var äckligt med mycket blod på filmer och liknande, men i många fall är det ju inte så konstigt.
Jag fick veta att jag var riktigt känslig för blod en torsdagmorgon i början av 2011. Jag och Mikkis jobbade i stallet och vi insåg snabbt att allt inte stod rätt till med Kuba. Kolik var vår diagnos. Tack och lov hade vi en paroelev som vi satte på att gå med honom, men han blev bara sämre och sämre så vi ringde ut veterinären.
När hon väl kom hade hon med sig tre mer eller mindre hästvanan veterinärstudenter och vi bestämde snabbt att jag skulle hålla i Kuba under undersökningen.
Det slutade med att han skulle sondas. För er som inte vet vad det innebär kör dom upp en slang i näsan och häller på vatten. Dessutom är näshållan full med små fina blodkärl och dom är väldigt tunna och går därför sönder lätt. Ingen skada för hästen, men det kommer mycket blod, speciellt när det blandas med vatten.
I början gick det bra, men ju mer blod det kom desto sämre mådde jag. Efter ett tag tittade veterinären på mig och frågade hur jag mådde. Bara bra ljög jag.
Tydligen blev jag vitare och vitare i ansiktet för inte långt senare erbjöd en av studenterna mig att ta över hållandet, men jag stod envist kvar.
Till slut måste jag sett svimfärdig ut för då tvingade verterinären bort mig och bad en student följa med mig till en plats där jag kunde sitta. Så fort jag satt mig så började jag stortjuta. Den lilla skrämda praoeleven sprang då fort till Mikkis och sa att jag grät för att Kuba skulle dö, men så var det ju inte alls.
Jag grät över blodet, jag grät för att jag mådde illa. Jag var inte ett dugg orolig för Kuba. Han fick spendera några dagar på Ultuna och kom sen hem pigg och glad.

Likadant är det med sår och liknande, är dom för stora eller för blodiga så får jag kväljningar och måste inkalla förstärkning.