Livingit like Lisa

Jag följer en hel del bloggar. En del bloggar följer jag för att jag vill veta hur dom har det t.ex Jossa, Katja och Cicci. Sen följer jag också en del bloggar för jag gillar att spionera på folk och dom tänker jag inte nämna. Sen följer jag även några bloggar av folk jag verkligen retar mig på. Väldigt sporadiskt följer jag den där sista kategorin, men jag måste ändå gå in på deras bloggar nån gång då och då. Varje gång jag gör det känner jag att min åsikt om dessa personer är sanna. Vill också påpeka att dessa personer är sådana som jag träffat på riktigt och har haft någon form av relation till. Jag har alltså inte hittat en blogg och börjat reta mig på människor.

Det som chockar mig mest är bristen på självinsikt hos många människor. Jag läste senast idag på en av de jag irriterar mig på och blev nästan mörkrädd. Det den här personen satt och skrev att alla andra var var en exakt beskrivning av personen själv. Har folk en så dålig bild av sig själva?! Någonstans måste man väl veta att man inte är fullt så annorlunda som man gärna vill verka/tro att man är.

Jag inbillar mig att jag har en ganska bra bild av mig själv. Jag vet att det finns en del människor där ute som verkligen inte gillar mig. Anledningen till det kan vara många, men jag tror att det framförallt är för att när jag blir arg så säger jag precis vad jag tänker och det är inte alltid vackert. Det jag säger när jag är arg är det jag tycker om personen i fråga egentligen, men eftersom jag är relativgt socialt anpassad och kan fungera med folk jag inte gillar säger jag det inte till dom där och då. Alltså är mitt humör ett stort problem för mig. Nu blir jag inte arg särskilt ofta, men när jag blir det är det nästan säkert att jag får en ovän.

Jag har också väldigt lätt att klippa band. Jag kan ha umgåtts med en människa hela livet nästan och helt plötsligt tröttnar jag och då klipper jag alla band direkt med den personen. Fruktansvärt korkad egenskap, men jag antar att det är ett sätt att slippa bli sårad på. Jag stänger överlag obehagliga upplevelser ute som jag inte vill behöva handskas med.

Ironi och sarksam är också ett problem för många. Personligen är jag flytande i det. Det är inte alla andra jag träffat och ibland leder det till problem, speciellt på det privata planet när jag träffar nya människor. Jag är tillräckligt intellegent för att uppträdda proffessionellt på en arbetsplats och därför har jag i 99% av fallen aldrig haft problem på jobbet.

Jag har också väldigt egna åsikter som inte alltid passar den stora massan och det får en del folk att ta avstånd. Jag tror t.ex på elitsamhällen. Varför ska man kämpa hårt om man inte ska få något för det sen? Sen kan jag tycka att allt för stora klyftor är dumt, men har man jobbat hårt så har man. Sånna här åsikter tycker inte alla människor om och det är något jag får leva. Att jag måste lufta de här åsikterna är en helt annan femma, men vem är man om man inte vågar stå för vad man tycker?

Jag är fruktansvärt envis och har jag fått för mig att göra något/att jag har rätt är det väldigt svårt att få mig att ändra mig. Det gäller även åsikter om människor. Dock är jag mer lättrubbad på den punkten. Jag kan inse att jag har haft fel om folk, både positivt och negativt. Väldigt sällan erkänner jag att jag har fel däremot. Nu har jag väldigt sällan fel så det är kanske en bra egenskap. Och har jag fått för mig att göra något så gör jag det oftast oavsett konsekvenserna. Oftast en relativt bra egenskap.

Jag vågar ta risker. Ska något nytt provas (inte i matväg) är jag all for it. Jag gör det gärna. Jag behöver inte ha allt planerat utan jag gillar att ta det som det kommer. Man behöver inte ha varje minut av varje dag planerad. Vart har man då plats för spontanitet?

På samma gång som jag är en väldigt stark personlighet är jag också en fruktansvärt rädd lite människa. Jag är rädd för det mesta flyga, åka båt, mörkret, duvor, fåglar i allmänhet, insekter, ormar, möss, kor, höjder, smärta, you name it I'm afraid of it. Jag är också fruktansvärt känslig för saker. Det går inte många dagar utan att jag gråter. Det kan vara nått på TV, en känsla eller bara en fin gest. Tårarna finns alltid där.

Allt det här gör mig också till en väldigt varm person med människor jag tycker om och älskar. Jag ställer alltid upp för dom. Jag backar upp och skyddar om det behövs. Jag älskar mina vänner och min familj fruktansvärt mycket och de är viktigast för mig. Jag är väldigt lojal och ibland är jag nog lite blåögd när det kommer till folk. Har jag blivit charmad av någon vill jag gärna se det bästa hos den personen oavsett.
Det här är jag. Eller snarare en snabbversion av mig. Ska man säga att man är något ska man ta med både det bra och det dåliga. Jag tycker att för att verkligen känna sig själv ska man kunna plocka ut det dåliga och kunna jobba för att förändra det. Ser man bara det bra har man inte tittat ordentligt.