Livingit like Lisa

Imorse när tjejerna tog in hästarna kom medhjälpar Johanna dragandes med både Mazda och Kora och efter kom Emma som har Mazda och såg lite blek ut.
Inte helt konstigt att Emma såg blek ut eftersom Mazda hade frustat sönder några vener i näsan och hade satt igång ett rejält näsblod. Hästarna har ju väldigt fina, tunna ådror i näsan och det går lätt sönder. När det gör det kommer det också rätt mycket blod, så det ser väldigt obehagligt ut.
Jag som inte pallar blod kände direkt hur magen snörde ihop sig och illamåendet kom krypande. Stora Johanna fick sköta det hela och det stillade sig ganska snabbt.
Att det rann "occeaner av blod" ur näsan var inget som bekymrade Mazda som var lika glad ändå och blev glad över att få vila på förmiddagen och stå i boxen och käka.
Det blödde inte ens en halvtimme, men usch, så dåligt jag mådde!

Morgonens uteritt gick alldeles utmärkt. Simra skötte sig kanon i täten, men var lite långsam. För att gör det lätt för alla fick jag gå i mitten av ledet istället.

Det är så skönt med elever som man kan lita på och man vet klarar av att stanna sina hästar.

I täten hade vi Eliza, Rambo, BD, Ferdek och Merrie som höll ett rejält tempo. En bit bak kom jag och Iris. Ännu en bit bak kom Avonlea och långt där bak kom Melodie och Zack.

Glada hästar och tjejer!

Mina elever är så himla duktiga och söta! Efter sista passet satte sig alla i gräset utanför stallet och smörjde tillsammans. Det är inte ofta man ser det idag. När jag själv var liten var det bland det roligaste som fanns att smörja och greja, men inte idag. Därför får mina tjejer en extra guldstjärna idag!

Nu på morgonen åkte vi iväg redan klockan 8 för att hämta hem Johannas häst Naomi som ska få flytta till Öknehult nu när Johanna kan rida igen. Senast jag var med och hämtade henne tog det halva kvällen kändes det som. Idag hade jag en känsla av att det skulle flyta bra, men Johanna och Henke delade inte min optimism.

Det borde de ha gjort, på mindre än en kvart var hon inne i transporten och nu är hon i hagen och bekantar sig med alla nya kompisar!

Om en timme beger jag mig till tåget (än en gång) för att gå på intervju imorgon!

Jag och Henke (okej, mest Henke) har ägnat en stor del av dagen åt att fixa med ridhuset och ridbanan. Så nu är det mjukt och nyharvat. Ska självklart harvas en gång till innan vi drar igång och dessutom ska vi snart ut och måla staketet till paddocken!

Det är lite jobbigt att alla mina sökta jobb är i Stockholm och jag är här nere i södraste Östergötland.
Ett av ställena ville till exempel att jag skulle komma och ha en provlektion i kväll. Det blir ju lite klurigt. Så vi har helt enkelt bestämt att jag ska filma en lektion här istället och skicka den till dom så dom får se.

Då kommer vi till nästa problem. Jag har inga elever här än. Tack och lov kommer det två härliga tjejer imorgon som ska få rida lektion (så nu vet ni det).
Problemen slutar såklart inte där. Jag måste ju ha någon som orkar filma 45-60 minuter, men det ska nog gå att ordna. Personen i fråga måste ju vara villiga att offra lite av sin tid. Jag ska nog kunna flörta med Johanna!

Jag har ju, som sagt, upplvet min första fälttävlanstävling i helgen. Inte som tävlande, men som funktionär och jag har gjort några reflektioner om hela ståhejet.
Det man absolut kan konstatera är att vi hopp- och dressyrryttare har ganska mycket att lära från fälttävlansryttarna.
På tävlingen fanns det en glädje som jag ofta tycker saknar på hopp- och dressyrtävlingar. Visste fanns det allvar i luften och alla ville göra sitt bästa, men de var inga konstigheter.
Framhoppningen flöt betydligt bättre än på en normal hopptävling. Inga tramsigheter med att bygga om hinder eller liknande, ingen stress och ingen hets. Dessutom hoppade cirka 75% av ryttarna banan med ett stort leende. Det var inga direkt tråkiga miner trotts många fel. Det var ingen som fulred inne på banan.
Igår på terrängen var jag starter och målflagg och alla ryttarna som kom ner till start var jättetrevliga sa glatt hej och vissa småpratade lite också. Dom fick rida längs med ett staket inne vid starten och de som inte förstod direkt var jättetrevliga när man sa till dom.
I princip alla som gick i mål gick i mål med ett enormt leende, berömde verkligen hästen både muntligt och med klappar.
Att stora delar av startfältet dessutom stannade kvar för prisutdelning, trotts att dom inte var placerade var ännu roligare.
En tjej vägrade ut sig i hoppning och fick i och med det alltså inte gå vidare till terrängen, men hon var inte sur för det. Ett stort leende och klappa om hästen när hon var på väg ut från banan.
En annan råkade rida dressyrprogrammet spegelvänt och blev i och med det uteslutet. Trotts det fick hon rida terräng provet utom tävlan om hon ville och det var som att ge henne högsta vinsten.

Det jag försöker komma fram till är att det fanns en glädje på den här tävlingen som jag ofta tycker saknas på hopp- och dressyrtävlingar. Visst var man konkurrenter, men det var inga sura miner eller missunsamhet och man värnade om både hästar och medtävlande. Jag ska verkligen ta med mig det här när jag kommer ut på tävlingsbanonrna igen!

Nu vill jag bara åka tillbaka till Öknehult och rida Mazda. Pussa lite på henne och säga att hon är fin!

Imorse klädde jag på mig en extremt snygg reflexväst med ordet Funktionär på ryggen och satte mig tillsammans med domare och tidtagare i domarbåset för att skriva under hoppprovet på fälttävlan.

En helt ny upplevelse för mig. Ett fruktansvärt lungt jobb. Har faktiskt aldrig besökt en fälttävlanstävling tidigare och det var någor nytt för mig. Jag hade klart för mig att man red dressyrprovet och att man sedan red hopprovet (iallafall så man gör det på UVFK). Att man sedan fick gå in och göra hopprovet lite när man ville var däremot något nytt för mig. Det gjorde att man i princip hade ett ekipage på banan, fick vänta 5-10 minuter, sen kom det kanske två ekipage och så fortsatte det. Det hela gjorde att arbetet var väldigt lugnt och det var aldrig någon stress.

Väldigt roligt också att se alla olika hästar som kom och deltog. Allt från gamla travare och galoppörer till korsningar och sporthästar. Härligt när det är sådan blandning på hästar och ännu härligare är att se ryttarna.

Det var SÅ många som red sin hopprunda med ett stort leende på läpparna och det är väl så det ska vara? Det är väl helt rätt inställning?

Imorgon går terrängprovet och då ska jag också göra en insats!

Nu är det en vecka sedan jag satt i sadeln. Usch, vad jag längtar. Tur att jag åker tillbaka till Öknehult snart igen!

När jag var nere på Öknehult var det flera mankatastrofer som behövde åtgärads. Långa, tjocka, burriga frisyrer var det på de flesta hästarna. Det blev att klippa av det längsta och sen rycka resten. Jag tycker egentligen inte om att rycka mannen. Mest för att mina stackars fingrar blir alldeles ömma och sårade. Dessutom tyckte Ponti det var fruktansvärt obehagligt att rycka, så jag kunde helt enkelt inte gör det
Så jag föredrar att använda mankniv. Igår när jag ändå var på CityGross passade jag på att köpa en ny efetrsom min gamla är spårlöst borta.

Har sett att det finns en hel del andra liknande grejer som mankammar med kniv och liknande.

Vad föredrar ni att använda?

Idag har jag än en gång varit ut till Akka och hängde. Man måste ju se minst en häst per dag. Idag skulle dom träna för Gustaf Svalling och jag ville såklart se fina Tigern när hon gick dressyr också.
Jag måste säga att hon är en helt fantastisk häst! Man kan inte tro att hon för mindre än ett år sedan sprang på banan. Härlig action och vilket litet muskelberg! Har en film som kommer sen!

När jag jobbade på Akka red vi lite för Eric Lette och nu har dom gått över till Gustaf istället och jag tycker att det nog var ett bra beslut. Eric är självklart en enormt duktig och kunnig hästmänniska och tränare, men man märkte att det fattades engagemang. Han tyckte nog det var rätt tråkigt att komma och titta på oss som red på en så pass låg nivå jämfört med vad han normalt tittar på.
Gustaf var däremot motiverad hela tiden och engagerad trotts att Tigern i dagsläget bara går på LC-nivå. Jätteroligt och det var otroligt nyttigt att sitta och lyssna också. Ibland är det lika nyttigt att sitta på läktaren som att sitta på hästen!

Innan det var dags för Mikkis och Tigern hann jag se de sista minutrarna av Malin och Qs träning och vilken skillnad! Har inte sett hon så fin någon gång! Malin har gjort ett jättejobb!

Duktiga Jossa som hjälpte mig med Ponti rider klubbtävling med ridskolehästen Vasco. Stilhoppning var det och ritten ledde till vinst. Duktiga!

Igår var jag som sagt på Akka och tittade på lite klubbtävlingar. Min fina, fina fd kollega Malin var med och hoppade med sitt fullblod Tigern för första gången. Jätteduktiga tycker jag verkligen och här kommer filmen! Man måste komma ihåg att för mindre än ett år sen gick Tigern fortfarande på bana och nu har Malin och Mikkis både startat hoppning och dressyr med henne!