Nu är det helt bestämt att jag åker ner till Öknehult redan i maj. Är hemma i Uppsala i ungefär fem dagar och sen åker jag ner.
Det ska ridas igång hästar, ridas igång hästar och ridas in hästar. Det ska fixas och donas. Ska bli hur roligt som helst!
Enda som känns lite sådär är ju att det kommer vara jag och Johanna och Johanna kommer ju behöva hålla reda på ett litet knyte, så jag får väl fara runt där på oinridna polackhästar och hoppas på det bästa. Nej, helt ärligt, så är polackhästarna i 99% av fallen lite för snälla för sitt eget bästa när man ska rida dom och vi får väl hoppas årets skara är lika snälla.
En annan sak som oroar mig en aning är min extrema spökrädsla. Kommer jag kunna sova? Ja, den frågan är väldigt intressant. Förmodligen inte så mycket, men lite och det är bättre än ingenting. Så länge jag slipper sova i läskiga Mamsellen eller Kavaljeren utan får bo nere vid sjön tills det kommer snälla kollegor som kan bo med mig i ridlärarrummet.

När jag ser sånt här vill jag verkligen ha en häst. Det rosa och det blåa är ju bara guldigt! En stor HISS till Lami-Cells Mirage kollektion!

När jag åkte hem ifrån stallet idag så satt jag och tänkte på vilka obscena summar pengar man lägger på sina hästar. När jag hade Ponti så hade jag ju turen att ha henne uppstallad på jobbet med 2 ridhus, 3 utebanor och alla sånna lyxgrejer. Det gjorde ju att stallhyran blev betydligt billigare än vad den skulle varit om jag jobbat någon annanstans. För jag insåg snabbt att det var livviktigt med ett ridhus eller en kort skrittur till ett ridhus. Det fanns inga andra alternativ och så fort det är ett ridhus inblandat blir det direkt betydligt dyrare stallhyra.

Jag tränade. Mycket. Minst två gånger i veckan för tränare. Nu fick vi tack och lov rida gratis för chefen, men den andra tränaren var inte grattis. 400 kr för 45 minuter. Ungefär en gång i månaden så red jag två dagaskurs för en tränare som kom från Strömsholm. Det kostade en del det också.

Sen var det foder, jag kunde såklart inte bara låta min stjärna leva på det som ingick i stallhyran. Nej, nej, det gick inte. Hon skulle ha lucern, B-vitamin när det behövdes, E-vitamin och mineraler.

Sen skulle hon såklart skos. När vi flyttade till jobbet så bytte vi också hovslagare. Nu tog inte han några galna summor, men det var ju ändå en rätt rejäl utgift varje månad.

Såklart så skulle det också behandlas när det inte riktigt funkade, så det togs ut massör. Nu gav ju det resultat, så det var absolut värt det.

Eftersom jag mer än gärna spenderar pengar så var det ju ofta vi behövde nya benlindor, schabrak, en ny sadelgjord, ett nytt pannband, ett nytt täcke. Ja, vad som än var snyggt när jag var på nån lämplig hästaffär. Det spelade inte så stor roll vad det var, det behövdes ju!

Sist, men inte minst ha vi ju tävlandet. Engångutgift för hästlicensen. Årlig avgift för min licens. Långtidshyrde en transport eftersom det blev betydligt billigare än att hyra en vid varje tävling (ni ser ju hur ekonomiskt lagd jag är!). Själv startavgifterna gick på minst 250 kr och jag red alltid två klasser. Många helger spenderades på tävlingsplatser i Uppland och Stockholm. Ibland var det riktigt långt att åka. Då tillkommer ju bensinen.

För att sen inte tänka på allt jag köpte till mig själv. Ridbyxor, jackor, tröjor, strumpor, sporrar, stövlar och allt sånt.

Tänk vilka summor man lägger ner. Det är ju flera tusentals kronor i månaden. Utåt sett måste vi hästmänniskor verka helt vansiniga. När jag suttit och funderat på det här hela den långa tunnelbaneresa från Oakwood så kom jag på att det inte fanns något annat jag hellre lagt mina pengar på. Hur jag än vände och vred på det kunde jag varken se det som slösaktigt eller se något annat jag kunnat göra för de pengarna. Och det är sånna här insikter som gör att jag vet. Jag vet att det är det här jag vill hålla på med.

På sistone har mitt stor intresse varit att sitta och titta på hästannonser. Dels därför det är kul och dels därför att om jag ska satsa på ridlärareyrket (vilket jag idag är helt säker på att jag ska) måste jag ha med mig en häst på utbildningen. Problemet är bara att jag blir så galet och sugen och vill ha en häst igår helst. Det är alldeles för lite hästar i min vardag!
Eftersom jag också är helt säker på att jag ska satsa på en häst som är ursnäll i hoppningen är det framförallt allround/hopphästar jag tittar på. Även fast jag egentligen vill ha en dressyrhäst. Det får vi ordna när vi har ett ridlärardiplom i handen!

Vad sägs om dom här?
Genomsnällt sto
Trevligt sto!
Helt underbar häst!
Trevligt allroundsto med utstrålning
Snäll och trevlig allroundvalack
Till dig som vill hoppa
Härlig valack
Allroundsto -99

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Tycker det är roligt att 99% av alla hästar jag blir intresserad av är sto. Varenda gång jag haft ett sto har jag lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig mer igen, men så blir det alltid ett sto igen.

Jag märker att jag tjatar och tjatar om Ponti här på bloggen. Det beror ju mest på att hon var min bästa vän och hon lärde mig så otroligt mycket. Har aldrig älskat en häst som jag älskat henne. Dessutom kände jag inte att vi var klara med varandra, men det blev som det blev.

En annan häst som har betytt väldigt mycket för mig och som lärt mig väldigt mycket är Nasza. Hon är en korsning lipizzaner/arab, starx över häststrecket och född 1992. Jag började som medryttare på Nasza hösten 2004. Efter bara några månader tod jag över henne på heltid. Till att börja med gick det väl inte så bra, grundridningen var inte den bäst och hennes tidigare ryttare hade ägnat sig åt att såg. Så fröken gick och pendlade med huvudet, hur man än gjorde. Så det blev månader av träning och det blev bättre med tiden, men det var aldrig riktigt bra. Jag som har dille på att tävla bestämde mig ändå för att starta en klubbtävling på Lagga som var min klubb på den tiden. Så dåligt kunde det ju faktiskt inte gå.
Det gjorde det inte heller det blev en vinst i LC:2. Efter den starten var det som att poletten trillat ner, det var en helt annan häst att rida som jag kom hem med.
Forsatte sen under 2005 att åka på klubbtävlingar i LC och LB. Gick oftast bra och vi red alltid på över 60% och det var oftast rosett med hem. På den tiden var det överbefolkat på Laggas klubbtävlingar, i privatklasserna var vi ofta 15-25 startande. Vi blev även klubbmästare 2006. Vår sista tävling var en LB:1 på 72% med över 30 poäng till tvåan!
2006 tog jag mod till mig och gav mig ut på lokala tävlingar. Jag ingick i klubben DIV 3 lag, tyvärr var det på tiden som det var ryttartest som klass och det var inte så roligt. Några "riktiga" tävlingar hann vi också med en 2:a plats i LC:1 hos UVFK.
Någon hoppning gav vi oss aldrig på egentligen. Hon var alldeles för tittig och jag var alldeles för rädd. Hoppade hemma gjorde vi såklart, men aldrig på tävling. Hade en kompis som skulle starta henne i en klubbtävling, tror det var 90 cm. Hon kom över startlinjen, vände upp på första hindret, men sen var det stopp. Minst 15 m innan. Tre försök, utesluten och på vägen ut hoppade hon det såklart hur snällt som helst.
2006 var också året jag tog studenten och eftersom jag inte visste vad jag ville med mitt liv bestämde jag mig för att sluta hos Nasza. Hade ingen inkomst och kunde därför inte betala för henne.

Jag hoppas verkligen att alla människor därute med minsta lilla hästintresse inte har missat Havrepappas fantastiska blogg hos Tidningen Ridsport.
Han är en man som innan han träffade en hästtjej inte hade haft något med hästar att göra. Nu skriver han på otroligt humoristiskt och härligt sätt om alla iakttagelser han gör.
Han är ofta anlitad som underhållning på olika hästgalor, bloggar backstage från våra stora hästshower och mycket annat.

Läs bland annat:
Hopp- vs. dressyrtävlingar
Tecken som gör att du vet
Om att vara nummer tre eller sex

Skulle kunna fortsätta i eveighet med alla hans roliga inlägg, men titta själv och få dig ett gott skratt!

Japp, jag erkänner jag vill ändra mig. Igen. Jag vet, det är SÅ dåligt av mig att ändra mig igen, men vad ska man göra. Det enda jag vill göra hela dagarna är att rida, undervisa och tävla. Det bästa på hela veckan är att åka till stallet och rida en ynka timmes ridlektion, men det är inte ens i närheten av tillräckligt. Jag vill vara bland hästar hela tiden. Jag vill undervisa alla mina undebara elever och se deras framsteg. Jag vill tävla och utvecklas själv. Utav alla mina jobb jag haft är ju jobben med hästar och undevisning de jag verkligen älskat och inte velat sluta på.
Så om allt går som jag tänkt mig läser jag ett år till här och sen åker jag hem och satsar på att bli ridlärare. Jag tänker satsa på Vretaskolan tror jag och jag kommer satsa på en SRL II utbildning. Hippologen tar alldeles för lång tid. Jag skulle typ vara 100 år när jag blev klar där och dessutom har min fina vän Mikkis planer på att gå på Vreta från nästa år också. Att gå utbildningen tillsammans skulle vara galet roligt

Nu vet jag att min älskade mamma och pappa sitter där framför datorn i Uppsala och tänker "Jäkla unge, kan hon bestämma sig någon gång". Ja, jag ska bestämma mig. Jag tror egentligen jag alltid bestämt mig, men alltid trott att det är för långt bort i och med min bristande hoppkapacitet. Med lite peppning och snack med mig själv (bildligt talat) så har jag kommit fram till att friskt vågat är hälften vunnet  och vill jag så kan jag!

Jag beundrar människor som varit med om fruktansvärda olyckor, som har förändrat dom och deras förutsättningar i livet, men som ändå fortsätter leva. Sånna människor som finner något bra i vardagen och gör något bra av sin situation. Sånna människor som fortsätter kämpa och som inte ger upp.

Ett enormt insipirerande exempel är den amerikanska dressyrryttaren Courtney King Dye som för cirka två år sen gick omkull med en häst och hamnade i koma och vaknade upp med en rätt svår hjärnskada. Hon fick lära om allt, tala och gå. Nu nästan två år senare är hon tillbaka. Hon satsar fortfarande på OS även om hon fått ändra vilket OS hon ska till. Jag är helt övertygad om att hon kommer komma tillbaka till den absoluta toppen i USA, om det så är för ryttare med funktionshinder.

Taget från Tidningen Ridsport:

Courtney King Dye tävlar igen

30 mars 2012

Dressyr Amerikanska dressyrryttaren Courtney King Dye, som fick en hjärnskada i samband med att hon gick omkull med sin häst 2010, är snart tillbaka på tävlingsbanan. I slutet av april planerar hon att rida dressyr för ryttare med funktionshinder och målet är Paralympics senare i år.

...till det här kan inte vara lätt

Dagar som denna saknar jag tränandet och tävlandet så himla mycket. Det enda jag vill göra är att träna, träna, träna och bli bättre. Tävla och var ute i svängen igen. Får hålla ut ungefär två år till, sen kan vi köra igen!

 

Idag kommer första provridarna för att prova prinsessan. Känns lite läskigt att det är på riktigt, men jättebra på samma gång. Hon behöver någon som vill satsa på henne i framtiden när jag inte är här längre.

Igår var det final i div 2. Det var Aros RS som anordnade och jag red LA:4 och MSV C:1.

9-årigt skm sto (f.02) polsk import, 160 cm till salu. 
Har vinster upp till LA:4 och startad MSV C. Placeringar upp till 1 m hoppning, startad 1.10, hoppad banor på 1.20. 
Gått terräng utan problem. Helt orädd i naturen och på hinder, hoppar det du styr på. 
Funkar bra ensam och i grupp. 
Kan dock bli lite vaktig, men har aldrig sparkat någon när jag suttit på. I stallet testar hon gärna vid sadling och borstning runt sadelgjordsstaden, men struntar man i det ger hon sig. 
Jag har henne lös på gången och kan gå iväg och hon står kvar. 
Snäll att lasta, sko, klippa osv. 
Tycker om att tävla och visa upp sig, en klippa på träning. 
Det hon gör är att hon småhugger efter en när man kommer med sadeln, inte så att hon träffar, men folk kan uppfatta det som obehagligt. Jag själv tänker inte ens på det, hon skulle aldrig drömma om att träffa. Man kan stå och mysa med henne hur länge som helst. . 
Hon är snäll att bada, jag har gjort det med slangen i en hand och grimskaftet i andra, men hon tycker inte att det är överväldigande roligt att bli duschad, trampar runt lite. Bada i sjö däremot tycker hon är helskoj. Jag har henne som sagt lös på gången och kan gå iväg och vara borta en bra stund och hon står kvar när jag kommer tillbaka. Man ska ju aldrig säga att en häst är 100% trafiksäker, men hon är så trafiksäker det går att bli. Hon bryr sig inte om saker överhuvudtaget utan chillar för det mesta. Hon är lätt att lasta, har börjat lastträna henne ensam och hon har gått på alla gånger.

Imorgon är det dags för finalen i dressyrallsvenskan div 2. Det är första säsongen jag och Ponti rider de här klasserna och det har väl inte gått strålande för vårt lag direkt. För mig individuellt har det däremot gått bättre och vi har lyckats få med oss rosetter hem från nästan varenda tävling i år. Jätteroligt att vi ha kommit så långt!